Sara M

Japp. Självklart händer det mig av allt och alla.
Mobilen är borta och förmodligen stulen. Har jag en jävla tur så dyker den upp på måndag. This is teh story:

Det var nioshowen. Jag och Anna hade trängt oss i kön, sjungit i kön, mosats i kön och varit allmänt jobbiga för alla andra, för att sedan rusa in och passa platser till resten av folket. När sedan Gröthman anländer får jag ett lätt nyp i axeln och ett morrande om att jag hade glömt att ringa upp. illa.
Så jag tog upp mobilen och rasslade iväg ett "förlåt"-sms, vartefter jag lade ner den i jackfickan igen. Sedan dess är den spårlöst försvunnen.
Det som gör mig mest less av allt är att det bara var Rudbecksfolk runt omkring mig, bara folk som, liksom jag och mina vänner, var där för att se världens bästa show. och så snor man åt sig en mobiltelefon.
Men men, har man inte pengar nog att köpa en egen är det väl så man får göra.
SLAMPERI är vad jag kallar det. fy fan *spott*
eller nej, den person som lade vantarna på mina käraste lilla mobbe är inte ens värd att jag ska slösa mitt saliv på den.

Jag upptäckte att mobilen var borta straxt efter att N-showen hade börjat. Alla var så äckligt lyckliga runtomkring mig att jag bara knatade ut ur aulan och satte mig och bölade i cafeterian. Som tur var så kom T-showens egen Didrik, Danne, i min väg, och han satt med mig tills jag lugnat mig. Sen gav han mig sin "Ture"-tröja, och drog med mig till T-klacken (efter ett kort besök i T-showens loge där jag grinade lite i världens bästa Emanuels knä). Sedan stod jag i T-klacken /slash/ satt på Dannes axlar under resten av N-showen. Det mådde jag lite bättre av :)
Det är det inte många Samanthor som fått uppleva


Ibland måste man få skriva långa blogginlägg för att få ur sig all skit. Men idag mår jag inte bra.