Telefonförlust

What an afternoon.
På väg ut från huset, efter att ha vart hemma på en snabb bytaom-visit, upptäcker jag att det är tomt i jackfickan. Mobilhelvetet!
In igen och leta. Ingen mobil. Så jag hyperventilerar, som kontrollfreak-jag alltid gör när planeringar spricker. Men jag bestämmer mig för att rusa iväg till bussen ändå, tar på mig fel skor, och lyckas få jordens jättemaska på strumpbyxorna. Bussen kommer sex minuter för tidigt och jag ser den försvinna bort mot horisonten. Great. Mitt upplösningstillstånd är nu faktum. Stora krokodiltårar och en stödjande syster som godtroget försöker övertyga mig om att mobilen finns i huset och att vi ska ringa på den. När jag inte får svar är det kod röd på riktigt. Den räddande ängeln lillasyster uppmanar mig att pröva en sista gång. Inte ett ljud. När jag ska lägga på luren sätter jag plötsligt paniken i halsen. "CHALLÅ! CHALLÅ?!" Någan svarar i andra änden. Busschauffören har hittat den. Av alla som kunnat lägga vantarna på den så gör busschaffisen det. Halleluja, prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!
Kära busschaffis, du räddade min alla hjärtans dag. Och min psykiska hälsa.
Någon gillar mig däruppe. Fo' real. Imorgon ska den hämtas i bussgaraget. Då ska den rengöras.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback