Sara M

Förlåt jag är helt hemskt taskig på att uppdatera, men min engelska blogg tar upp all min tid och energi som jag har kvar när jag är klar med skolarbetet.
Nej, det blir inte Skottland den här gången utan Prag. Vi kommer helt enkelt inte hinna se allt vi vill på Islay och i Edinburgh. Det får bli i vår istället.
Så Prag 31 oktober-2 november, myshostel, musik och såklart tjeckisk öl. Glad Sara. Glad Ian.

Det är, uppriktigt talat, ett himla hattande fram och tillbaka till London nuförtiden och mer ska det väl bli. Men vad gör man inte för att rädda sitt förhållande. Dock måste jag erkänna att det har varit mest han som har åkt de senaste två veckorna.
Jag försöker satsa stenhårt och så mycket som jag kan på skolan och det går faktiskt ganska så bra måste jag erkänna. Ett stort plus är att jag älskar min klass. Jag har oförskämt kul ihop med dom flesta (det finns ju alltid de som är lite utanför by choice) och vi umgås utanför klassrummet också. Jag trivs här. Jag hör hemma här. Om jag bara kunde få hit Ian så vore allt superbt.

Jag har precis vinkat iväg den siste av en rad kära vänner som var här på middag. Massa god mat, en del alkohol och många skrattanfall (jag blir ju alltid lite extra lättroad av vin). Vissa av de som kom ikväll har jag inte sett på nästan sex månader. Åh vad jag har saknat dem, det bästa Sverige har att erbjuda.
Mina kompisar är, helt enkelt, amazeballs.

Då var vi himma, som Carro skulle ha sagt.
Söndagens lilla personallunch mynnade såklart ut i ett B@1 besök. Ägaren stack till oss en hunka så hela styrkan försvann innan han hann säga "Ha så kul". Jag åkte ifrån Spitalfields vid halv två - jag var den första som gick. Lite surt var det att vara tvungen att åka hem tidigast, men vad gör man inte för att hinna med sitt plan till Sverige. Sen fick jag ju såklart inte sova när jag väl kom hem. Suck med stort S.

Att flyga in över lilla Sverige kändes väldigt semestrigt. Igår kväll började hela min kropp att sakta men säkert slappna av. Resultat: ont i varenda muskel.
Jag har ett digert schema under min vecka, platser att se, personer att möta. Men det började bra med viltskavsgryta igår fäljd av Äntligen-mackor med leverpastej och smörgåsgurka alldeles nyss. Jag har blivit ombedd att inte bli på tok för fet medan jag är borta, men jag säger som Scan - det är något speciellt med riktig mat. När jag igår inte fick äta riktig svensk varmkorv med bröd till nattmat gastade jag in i köket att "MEN JAG VILL ÄTA KORV NU". Mor min skrattade väldigt mycket. Förståeligt.

Semesterwhat?! :
- Supermega-högen på mitt skrivbord ska tas itu med. Det är papper från Handelsbanken, CSN och Kent Uni.
- Jag ska till Doktor Kiropraktor. Risken att min rygg har blivit sned igen (något som jag drog på mig efter att ha blivit påkörd av en taxi i vintras) är ganska stor.
- Boka Hertz-hyrbil till min flytt nästa söndag.
- Åka till Handelsbanken och förklara att jag vill ha in mina CSN pengar på mitt konto.
- Bråka med min före detta landlord (igen!).
- Se till att Pauline fixar hyran så att jag inte sitter i smutsen när jag kommer hem igen.
- Tandläkarbesök och läkarbesök.
- Lek i mängder med min fru och min syster.
- Dumheter som involverar frugan och Klas och säkert en hel del andra.

Detta antecknas inte av rent läsvärde, för sådär superintressant är väl inte min Sverige-semester precis, utan helt enkelt för atyt jag själv ska lyckas komma ihåg det.

Inatt sken en väldigt rund måne över Themsen när jag åkte över Battersea Bridge på väg hem. Det var så vackert att jag fick kalla kårar längs med ryggraden. Så börjar jag min sista vecka av mitt "riktiga" Londonliv.

( På måndag åker jag till Svea. Då ska jag få viltskavsgryta har min pappa lovat.)

Nu är Frida här. Finally. Vi har inte gått upp ur sängen ännu vilket säger allt. Dagens mål är att städa köket, hänga tvätt och äta middag. Om vi mår bättre ska vi gå till Jossan i Soho. Vi får se. Men hon är här iallafall. Det är något speciellt med oss.


 
psssst, btw det kanske finns en karl i mitt liv igen. jag vet inte, så bara kanske. men det är fortfarande en hemlis. stay tuned.

Ibland så känner jag bara att, NÄE jag vill inte. Jag sätter mig med armarna i kors i sängen och tar på mig min trumpnaste treårings-min. VILL INTE, sa jag ju. Vill inte vika ihop mina kläder som ligger och luktar bergamottparfymerat tvättmedel på mitt skrivbord. Vill inte gå ned med disken på nattduksbordet som, tro mig, luktar allt annat än bergamott. Vill inte klä på mig och åka till jobbet, vill inte sminka mig i alla hast på tåget, vill inte äta något underligt baguettesubstitut och vill inte bära cocktails. Av en enda anledning. Varje gång jag går till jobbet så kommer jag en dag närmare slutet på min resa genom Londons barvärld. Jag hamnade i Soho hos min dysfunktionella men älskade jobb-familj och jag vill absolut inte under någon omständighet sluta.
Another day, another dollar. Nu måste jag ta mig ur den här morrbollen som är mina sängkläder och pallra mig till stationen. Man kan ju inte svika familjen.

Nu är jag trött på det här. Jag vill bli frisk så att jag kan få gå till gymmet. Men icke då. Host, host låter det. Tur att det bara är nio timmar kvar tills att jag får hem säsong fem av Shameless.


(Vill ha Daniel Merriweathers nya skiva nu!)

Nu ska jag ta ett fetebeslut. Och vilket beslut jag än tar så kommer det att bli katastrof av alltihop. Vänster eller höger, oavsett vilken väg så förlorar jag.
Det är en win-win situation. Men lika mycket lose-lose.
Det är liksom inte roligt längre.

Om jag bara kunde stoppa tiden och bara ha sommar tvåtusennio för jämnan.
Sara M of the Clapham Junction Massive is signing out.
Peace, Love and Jägermeister for all.
Puss.

Sitter och pnular på min scholarship application. 5000 pundare räcker till att täcka studieavgifterna för nästan halva min utbildning. Inte helt fel tycker man. Så nu snurrar mitt huvud runt varför jag vill blir journalist. Varför valde jag Kent Uni? Hur tror jag att Kent Uni kan förbereda mig inför framtiden? 750 till 100 ord. Just nu ligger jag på 552 varav ungeför 400 är rövslickeri och blajja. Suck.
Jag har varit väldigt osäker på mycket de senaste veckorna och vägt för och emot fram och tillbaka. Är jag verkligen redo att lämna mitt drömliv i min älsklingsstad? Lämna London, Clapham Junction, mina vänner, mitt bartenderliv, det galna festandet och alla upptåg för att flytta 45 minuter söderut till The Capital of Chavs, bo på studentcampus och ha en normal dygnsrytm.
Men så gick jag igenom gamla inlägg från dagarna runt min intervju på Kent. och då klarnade allt. Den här möjligheten får jag bara inte missa. Sånt händer bara en gång.
Och vad är egentligen 45 minuter med tåg? Ing-en-ting. Jag kommer kunna vara i London varje helg om jag så vill.

Jojomensan, vi har det riktigt underbart här i Clapham Junction. Ett 24/7 ASDA supermarket precis runt hörnet, två minuter till gymmet, fem minuter till B@1 , McDonk, Subway och ett fete Debenhams. Plus 30 sekunder till Clapham Junction Station vilket betyder att vi kan åka i princip vart som helst i sydvästra England. Direkttåg till Medway Campus Kent University till exempel... AWSOME.
Och här är en liten tour av våran mysiga lägenhet. Jag ska ut senare idag och fota området och lite annat kul när jag väl orkar ta mig ur sängen. Sen...


Här har vi köket


Utsikten när vi står och diskar


Vardagsrummet, komplett med  tvättställning och dubbla soffor (den bruna är för övrigt superskön)


Våran BarShrine. Här kommer all framtida bartenderguckamojja hamna. Just nu är det mest menyer och lite böcker, Adams flairingflaskor, shakers och bar equipment. Och lite sprit.


Ja och här har vi mitt och Jossans rum, komplett med en Jossan och allt. Nu sover ju Jossan inte här utan inne hos Adam ofc, men hon har alla grejerna här. Så jag har heeela stora sängen för mig själv.


Säng och garderob


Bara en enda big mess


Utsikten från rummet


Feteröran vid min sida av sängen. Komplett med familjefoto, underkläder, skräptidning, skor, Little Britain dvd och Linas gamla snusdosa.



Senare - TOUR OF CLAPHAM!
Puss!

Jag jobbar som bekant på the LAB. LAB står för London Acedemy of Bartending och började som en bartender skola. Istället för att skicka iväg sina nyutexaminerade elever så fick de för tio år sedan den briljanta idén att faktiskt använda sina studenter nu när de hade lärt dem allt de kunde. Så startades LAB i Soho. För de som inte är inom industrin så betyder de facto att jag jobbar på Lab ingenting, men för bartenders och industrifolk gör det världens skillnad. Lab räknas som en av de bästa barerna i England och till och med Europa. Varje dag träffar jag de människor som har mest makt i den här branschen; de bästa av bartenders och bar managers, representanter för alla möjliga spritmärken och destillerare och chefer för produktionen av det som vi gör våra cocktails på. Om jag ser på mitt liv nu i jämförelse med för sex veckor sedan så är det helt annorlunda. Den enda skillnaden mellan servitriserna och bartendrarna på LAB är att bartendrarna faktiskt gör våra cocktails. Vi måste veta precis lika mycket om spritsorter och märken och måste veta exakt hur varenda en av cocktailsen på våran tjugo sidors meny smakar och vad som finns i. Jag som har passion för cocktails och dessutom lite barvana lär mig mer än vad jag kanske måste. Jag har blivit nörd på sprit helt enkelt.

Lite coolt måste jag nog få säga att det är att jag klarar av att tränga mig igenom en totalpackad bar med en bricka full med cocktails högt över huvudet och hålla tre fyra orders á tio cocktails i huvudet samtidigt och ändå ha så himla roligt.

Den är en skön blandning av människor och nationalities. Den andra heltids servitrisen Itzel är från Mexico och är lika gammal som jag. Sen har vi Cindy från Malaysia som designar våra menyer och bara servitrisar på LAB för att det är ett roligt helgjobb. Gill, som slutar om två veckor, och Stuart är från Australien, Davide Italien, Luis är portugis och så James som ende engelsman. Som barbacks har vi ytterligare en italiano - Maurizio och sen Andy som är från Ungern. Vi får in en ny bartender nu när Gill drar till Oz, Victor som är precis lika svennebanan som jag. Vår assistant manager Alistair är en whiskeytokig skotte som har fått mig att upptäcka Ardbeg Uigeadail (min nya favvowhiskey sedan Auchentoshan 3Wood som tyvärr kostar ungefär 500 kronor flarran) och sen så har vi världens bästa Sarah som manager. Hon är tammesjutton min idol.

Hey, hey, hey boys and girls!
Har kommer en liten veckouppdatering eftersom mitt liv nu har tagit en san drastisk vandning att jag om mojligt kommer att vara mer upptagen nu an forut.
Forra helgen sa lunchade jag med Sarah, manager pa LAB (den basta cocktailbaren i London, typ) och hon erbjod mig jobb. For att ni ska forsta hur stort detta ar sa kan jagbara saga sahar: Om Sarah fran LAB ens erbjuder dig jobbet att stada toaletterna med din egen tandborste sa svarar du "nar borjar jag?". Man tackar inte nej.
Ingen med min erfarenhet borjar pa LAB som bartender utan men far slita som barback eller servitris. Sa sedan i mandags springer jag runt med brickor fullastade med cocktails pa LAB i Soho (12, Old Compton Street om nagon tankte halsa pa), och det gar riktigt bra faktiskt. Jag kan nu bara brickor hogt over huvudet och lyckas ga nedfor trappor med en hel bricka martinis. Klart att jag saknar att bartendra men om jag blir kvar i London ( vilket det ju inte verkar som) sa kommer jag inte bara att jobba bakom baren med eliten utan ocksa vara en del av den.
I torsdags borjade jag pa EF igen (hurra!). Det ar visserligen bara pappersarbete, men i nasta vecka kommer jag att borja med rekrytering och intervjua potentiella ledare osv. och sen sa far vi se vad som hander.
Pa torsdag flyttar jag och Jossan in i varan nya lagenhet tillsammans med Adam och Sarah fran B@1.  Adam ar fran Sydafrika och Sarah ar engelsk. En fyra i Clapham Junction som kommer att bli varan lilla fest-oas. Nara till EFs kontor i Chelsea och fem minuters gangvag till B@1 Battersea. Trevligt varre!
Det ar tomt i London utan Carro. Det var jobbigt nog nar Siri akte hem men nu sa kanns det verkligen som att London aldrig kommer att bli detsamma igen. Jag saknar dom bada och det kanns bara konstigt att det hander saker i mitt liv som dom inte genast far veta om.
Blondiner har visserligen roligare men jag vette sjutton om jag inte borde vara brunett egentligen...

HERREGUD. HERRE-E-E-EGUD. Sitter i the Newsroom pa Centre for Journalism, Medway Campus, Kent University. Har precis haft intervju och har ingen aning om hur det gick. Jag var sa nervos att jag skakade innan jag gick in, och jag kommer knappt ihag vad jag sa. Jag fick traffa tva larare som grillade mig angaenda allt ifran mitt liv till vilka mina favorit skribenter ar. Hjalp mig. Hjalp mig nu.