Sara M

Jag, min fru och min syster har börjat titta igenom sex and the city-boxen ytterligare än gång och vi har konstaterat att Carrie Bradshaw INTE är en bra förebild för unga kvinnor. Hon blir vansinnig när hon inte får följa med Mr Big och träffa hans mamma i kyrkan, hon freakar ut för att hon fiser inför honom när dom har dejtat i månader, och hon flippar ut vid numerous occations för att han inte beter sig som en toffel/fjolla. Hon blir också upprörd när han inte läser hennes tankar/släpper in henne i sina one on one times med hans mamma/berättar allt om sitt förflutna. Dessutom så försöker hon ha sex med honom medans han kollar på sport på teve - till och med Megan Fox lär bli dissad i en sådan situation. Hon kan verkligen inte ta hinten heller utan ska klänga och kladda när han tydligt visar att han inte har lust. Hon är ologisk, desperat, neurotisk och övertjejig och om jag var man skulle jag dumpa henne på en gång.

Hade jobbdagen från helvetet igår för övrigt. 10 timmar på jobbet, 8 timmar på fruktavdelningen, totalt kaos på lagret och en urkorkad kund som tyckte att det var mitt fel att vindruvorna i ask rasade när han tog den understa. Den understa! Man får vara ful och otrevlig men man får inte vara korkad. Tyngdlagen fungerar även på mitt Coop, tro mig!

Han gick  till kundtjänst sen och klagade på att jag hade varit uppkäftig när jag hade förklarat att det var såhär vi packar upp på coop, självklarheten i att askarna överst ramlar när man tar den understa och ifrågasatte hur han kunde tro något annat. Han frågade också Selvi i kundtjänst om jag inte hade fått någonting på länge. Ursäkta?
1. Vilken 25-30+ människa säger så om en ung tjej? Jag var klart och tydligt mycket yngre än honom, och kunde lika gärna ha varit 16 som 18. Oavsett ålder så syntes det tydligt att jag inte var vuxen och redo att ta emot kommentarer om mitt sexliv. Det är emot samhällets alla normer. Hade jag varit lite mer åt 23, 24 hade det faktiskt inte varit samma sak. Man ger sig inte på småtjejers sexliv som vuxen man. Eller kvinna. Usch säger jag bara.
2. Skulle man säga så till en man som stod upp för sin sak(jag hade ju rätt och han fel)? Sexistiska jävla mansgris. Ursäkta uttrycket men det skulle aldrig hända att en kille skulle behöva ta en sån kommentar. Det är verkligen den typen av mans första reaktion (han såg ut som en sunkig lastbilschaffis EFTER att lastbilen har kört över honom) så fort man inte ger dem det som de förväntar sig. En typisk sån karl som om en tjej som han har daskat till i röven skulle vända sig om och ge honom fingret skulle reagera med kommentaren "Vafaaan äru flata eller?".
3. Men så vänligt av honom att bry sig om mina amorösa aktiviteter. HA! If he only knew! Jag får förmodligen mer och framförallt bättre än vad han får. Hade han vågat fälla den kommentaren face-to-face så hade jag nog börjat asgarva.

Minst en gång per dag brukar jag utbrista att jag ser det perfekta barnet. "Så ska mitt barn se ut sen i framtiden!" Det finns så många söta barn vart man än vänder sig. På bussen, på teve, på film, på Coop. Framför allt söta små pojkar. Såna ska jag ha två av för övrigt. I framtiden. I mitt perfekta framtids-liv. Igår såg jag, plus mitt entourage, filmen Butterfly Effect ( den enda gången jag har sett Ashton Kutcher seriös), där fanns det perfekta barnet. Logan Lerman.

Min perfektabarn-lista ser nu ut som följer.
1. Freddie Highmore (Charlie and the Chocolate Factory, Finding Neverland, Arthur and the Minimoys osv.) 
2. Skandar Keynes i första Narnia-filmen (I andra så är han ju snygg och vuxen...)
3. Logan Lerman alltså. Perfekt. Han är med i 3.10 to Yuma också. Se och väck era moderskänslor!

     

Som sagt, nu är det bara tre veckor kvar. Ganska stort. Inom ett par veckor lär jag nog längta hem iallafall lite grann. Min faster, som är himla häftig för övrigt och kan allt, tänkte ett steg längre än jag. Hon kom på ett sätt att bota min hemlängtan utan att jag skulle behöva ringa mamma/pappa/syster och alla kompisar jämt och ständigt. Hon köpte mig en älgmaskin. En liten cylinderformad sak med älgar och texten SVERIGE på tre språk. Om man vänder den ett varv så låter den som en brölande älg/ett får/jag när jag är bitter. Så när jag längtar hem så tyckte min faster att jag skulle vända lite på den och titta på dom fina älgarna och då skulle jag inte längta hem mer. Hon har säkert rätt.

Och nu så är det bara tre veckor kvar

Mitt uppe i allt det här så håller jag på att söka tilll universitet. Inte vilket som helst precis heller, utan Oxford University. Mitt älskade Oxford. Jag har sagt det tusen gånger förut och jag säger det igen - jag har aldrig varit så lycklig som mina tre EF-veckor i Oxford. Smal var jag också.
Jag är mitt uppe i den krångliga processen att söka till Oxford, rankat som världens andra bästa universitet. Kusen jag ska söka är English Language and Literature och innehåller allt som en anglofil och boknörd tycker om. Förhoppningsvis. Anywho! Jag har stött på fler än ett hinder på vägen, här skickar man inte bara in betygen inte. Jag måste skaffa referens från tidigare lärare i Engelska - inte helt lätt eftersom jag bara har haft en och hon har pensionerat sig. Betygen måste skrivas in ett och ett  från det specialbeställda betygspappret på engelska (yes 29 kurser ska registreras). Jag måste också skriva ett personal statement. 4000 tecken där jag ska detaljerat beskriva varför jag förtjänar en plats på Oxford Uni. 4000 tecken rövslickeri. Men jag är ju ganska ego, så det borde ju inte vara så svårt, eller hur?

För att underlätta för mig att att överhuvudtaget komma in så har jag gjort en så kallad öppen ansökan. Jag har alltså inte valt vilket college jag vill gå på. För tro mig, skulle jag välja så skulle jag aldrig komma in. Helst av allt så vill jag gå på Magdalen College. När jag som fjortonåring såg byggnaden så sa jag till mig själv att där, där ville jag gå. Men så tycker även tusen sinom tusen andra som söker samma kurs på Magdalen.
Merton och Pembroke är också riktiga drömcolleges - J.R.R. Tolkien var professor och "fellow" där. Men nej, it's just not gonna happen. Imorgon ska jag rensa frukt i åtta timmar. Snacka om två olika världar.


En tripp down memory lane. Se så liten och oskyldig jag faktiskt har varit en gång i tiden. Oxford 2005.
 

Magdalen college, när jag såg det för första gången. Jag ska dit. Jag vill dit.

Nu är jag tillbaka igen, om än i lite annan form. Jag svor på allt som var heligt när jag startade den här bloggen att jag aldrig aldrig skulle göra den till en såndär dagboksblogg, för jag finner det ganska töntigt. Men nu så har jag inget val.
Om exakt 22 dagar befinner jag mig i London. Jag flyttar, på riktigt. Jag ska lämna trygga Sollentuna där jag har växt upp och ge mig ut i den stora världen och söka lyckan.
   Så numer, framför allt i början, så kommer bloggen att vara ganska dagboksaktig, och jag beklagar! Men jag vill ju att alla vackra människor som jag känner ska kunna ta del av mitt äventyr utomlands och då blir det som det blir. Jag har helt enkelt inte tid att sitta och ringa och mejla allihop.
Jag smygstartar med Londonbloggen redan nu för att nu börjar det faktiskt hända lite grejer. Om två veckor slutar jag på Coop, vilket jag faktiskt inte fäller många tårar för, jag har börjat organisera en packning så smått och lägenhetsfix och andra pikanta detaljer står för dörren. Nu kör vi.

Shhh, säg inget till någon än. Jag smygbloggar mitt i natten, men inte officiellt förrän imorgon...
Snart börjar äventyret. Alla får följa med.
PUSS!