Sara M

Det enda som snurrar i mitt huvud just nu är Kent, Kent, Kent. Jag vill åh så gärna komma in, men konkurrensen är benhård. Tusentals har sökt in och tydligen så tar dom bara in 25 studenter per år. Om jag inte kommer in ( vilket jag ju såklart för all enkelhelts skull är inställd på) så blir det inte roligt att leka med mig, det kan jag lova. Det är ganska synd om mina kollegor allaredan, all min nervositet och fnoskighet tar jag ut på dom. Eller jag tar ut det på Tom rättare sagt, för han kan jag ta ut det på utan att han flippar tillbaka. Det blir lite is innanför skjortan som straff och så är det lugnt sen. Ryggen på min skjorta var ganska blöt igår om man säger så.
Rolig dag på jobbet igår för övrigt, tre söta soldater kom in och hade uppdragsdag ( en lista på 30 poänglösa saker som de skulle göra). De fick gratis Moscow Mules, jag fick en lapdance och en arméslips och nummer fem på listan ( Pussa en tjej du inte känner och ta bild som bevis.) var riktigt trevlig. Kanske soldat-dejt nästa vecka - vi får väl se. Soldier-lapdance:n finns på film. Ska försöka få tag på den och lägga upp den för allmänheten. Den är bara komisk.
PUSS

HERREGUD. HERRE-E-E-EGUD. Sitter i the Newsroom pa Centre for Journalism, Medway Campus, Kent University. Har precis haft intervju och har ingen aning om hur det gick. Jag var sa nervos att jag skakade innan jag gick in, och jag kommer knappt ihag vad jag sa. Jag fick traffa tva larare som grillade mig angaenda allt ifran mitt liv till vilka mina favorit skribenter ar. Hjalp mig. Hjalp mig nu.

Hemfärd.
I och med att jag har haft en hel del ensamtid här i Sverige så har jag hunnit filosofera ganska mycket. Jag har vridit och vänt på olycksrehabiliteringen, universitet, Chelsea Bar, framtiden, syskonkärlek, prioriteringar och sommar tvåtusennio. Tunga ämnen.
I Sollentuna är allt som det alltid har varit. Det är söndag, och klockan nio slår man sig ned i soffan och tittar på Beck och äter popcorn och/eller fruktsallad. Det är 520 till Gillbo/Sollentuna och man träffar minst en person man känner. Är det helg är dom fulla också (bara en sån sak). Det är åka förbi Rudbeck och se mediabrudar som skolkar från Graf B stå och röka på skolans område fast dom inte får. Det är flickrum och 90-säng och någon annan lagar maten åt mig. Jag påstår inte att det är något fel med det, det är okej att allting är som det alltid har varit. Problemet är att jag har förändrats.
Imorgon är det ytterligare en intervju på EF angående Oxford och jag är jättenervös. På tisdag morgon bär det av till Kent University (45 minuter med tåg ska det ta från Victoria) och det finns inte en maskin i världen som kan mäta min nervositet. Jag har förberett mig genom att rigoröst läsa allt i medieväg nu medans jag har varit hemma och skrivit svar på eventuella frågor som kan komma upp under intervjun. Verkligheten slår mig hårdare än Lena Olin kan dunka stekpannor i huvudet på Peter Stormare i filmer om choklad.

För övrigt är Viby norra Europas dyraste rondell. Ni läste det här först.

Bara en liten parentes i sammanband med att jag snart ska flytta ut ur vår lägenhet när kontraktet upphör i april. Den här äkta Banksy:n finns ungefär tio minuters gångväg från lägenheten, längs med Essex Road. Ser den varje dag på väg hem från jobbet. Bara en av de tusen ting som jag kommer sakna. Bilden är snodd från Banksys egen hemsida eftersom jag själv har varit alldeles för lat för att ta en egen bild annat än med min taskiga mobilkamera. Och sånt går ju inte för sig.

Det är en tomhet att sitta i sitt gamla flickrum och lyssna på Operator Please och hör att det städas i köket i väntan på att mamma ska duscha klart så att vi kan åka och handla för hennes pengar.  Ännu större tomhet är att titta ned på sina svarta naglar, bita lite i vänster tumnagel och plocka fram Harry Potter för att ha något att göra. Den största tomheten är att se sig själv i spegeln, rufsigt hår och randiga byxor och sedan resa sig för att stänga av förstärkaren som står och surrar.

Godmorgon. Jag sitter i lillasysters säng (min egen sover hon ju i numera) och filosoferar. Rock Bash-skiva igår. Jag hade superkul nästan hela kvällen och träffade många många människor som jag inte har sett sedan jag flyttade eller längre bak än så (en av killarna som höll i skivan spelade i samma orkester som jag när jag var typ åtta år, and I havent seen him since). På hemvägen lyckades jag trycka i mig en Seven Eleven korv, två hamburgare och en cheeseburgare och det säger allt eftersom jag inte ens tycker att cheeseburgare är gott. Så idag blir det många liter vatten och en hel del skräpkost. 
Men jag undrar - är verkligen Londonska bakfyllor bättre än Sollentunianska?

TIll Sollentunas fördel:
1. Det är tyst. Inte ett ljud. Inga snoriga barn som väcker en med hysteriska skrik.
2. Jag har tillgång till både teve och internet plus en skön soffa framför teven med lagom avstånd till kök.
3. Jag behöver inte betala för maten jag vräker i mig - det är ju inte mitt kylskåp.

Till Londons fördel:
1. Jag bor två minuters gångväg från Mcdonalds, KFC och Sainsburys. Saknar man någon bakfyllemat är det bara att handla.
2. Jag börjar sällan jobba innan fyra på eftermiddagen så det är ovanligt att bakfyllan inte har hunnit försvinna till jobbdags.
3. Normalt sett så har jag hela sängen för mig själv på bakfylledagar och då är det ungefär en 150 centimeter att väldtra sig runt i. Det är något helt annat än att sitta här och må illa i syrrans gamla 90-säng.
4. Den största fördelen av dem alla: Jag känner inte halva London så jag kan göra massa dumheter och INGEN kan påminna mig om dem dagen efter förutom de som ändå inte bryr sig. Bakfyllor utan ångest är mycket bättre bakfyllor. Skivor är dumma för alla känner alla. Dessutom finns det liten till ingen risk att jag träffar någon jag känner man jag måste åka någonstans. Här sitter det alltid någon på 520 som man inte vill träffa när man är som slitnast.


1-0 till London

Jag fick precis en förfrågan om den ultimata förlängda helgen i London, så nu kommer här min alldeles egna guide till London. Inte för att jag är den bästaste att uttala mig direkt, jag jobbar ju som en häst numera (när har jag inte gjort det), och har bara bott i Londres i sex månader, men iallafall. Men iallafall.

Money spending

Rokit. Second hand butik som är livsfarligt bra. Det är inte ens okej. Jag måste stålsätta mig varje gång jag går in och bara en enda gång har jag gått därifrån utan att ha köpt något. Camden High Street, precis efter Camden market på vänster sida (det finns en i Covent Garden också).

tfnc. Dom sötaste klämnningarna i mannaminne och till och med vanliga människor har råd att handla här. Finns på nedersta våningen på Topshop och i deras egen butik på Kings Road (Sloane Square tube).

Arrogant Cat. Tröjorna ger jag inte mycket för men vill man slänga pengar på en riktigt ashäftig klänning så kör i vind. Om jag har 160 pund när jag kommer tillbaka så ska jag ha en. Finns på Harvey Nichols och såklart Kings Road!

Primark. 'nuff said. Prajjan, som vi londonsvenskar i barbranschen säger, ger oss alla lite mer att festa för.

Foyles. En bokaffär som har allt, och då menar jag ALLT. Ligger i Soho, nedför Charing Cross Road.

David and Goliath. Man kan inte INTE nämna D&G. Bara massa härliga tryckta budskap. Vad sägs om "The Monster ate my homework", "Make cookies, not war" eller "Sluts are people too!". Jag brukar gå till den i Covent Garden eller på Carnaby Street. Dom har även najsiga hoodies från Criminal Damage (som också har en egen butik på Camden High St).

Sajtseeing ( när man har tröttnat på slott och stora klockor och vill se riktiga London)

Ta en karta och rita ut en fyrkant mellan Knightsbridge, Sloane Square, Fulham och South Kensington. Knata inom fyrkant.

Ta samma karta och rita en trekant mellan Euston, Camden Town och Caledonian Road. Knata inom trekant.

Åk till Highbury and Islington gå ned för St Pauls Road tills att du kommer till en park med en å. Knata längs med ån .

FEKKE!

B@1. Den i Soho är såklart min favvis för att det är där jag hänger, men annars så finns det en i Covent (och typ sju andra på diverse ställen). En låååååång drinklista med saker som du garanterat inte drickit förut och bartenders som har lika roligt som kunderna.

LAB. Min systerbar i Soho. Räknas som en utan de bästa (om inte den bästa) cocktailbarerna i London. Här jobbar riktiga mixologists och tro mig när jag säger att ingen glömmer sitt besök på LAB. Beställ en Pornstar Martini och kolla in hur bartendern jobbar. 

The Porterhouse. Covent Garden och min före detta arbetsplats. Tre våningar och mäktig pubkänsla. Beställ en Plain Porter. Bara gör det. Godaste ölen i hela världen. Och om man inte gillar deras egna så har dom ett av dom största utbuden på öl jag någonsin sett.


FEKKMAMA (vart går du efter drinken liksom)

Roadhouse. Torsdagar är en bra dag ( vi workers kommer ju sällan iväg från jobb innan dom stänger på helgerna). Liveband först och sen dansmusik. Bartenders som flairar ( jonglerar och har sig när dom blandar drinkar) och är söta, och en hel del kul folk på dansgolvet.

Movida. Kan du komma in så gå dit. Alltid bra DJ och ovanligt mycket snyggt folk (för att vara England). Ögongodis så att det står härliga till.

Mahiki. Bara för att dom gör Piña Coladas i urgröpta ananaser. Och för att Prinsarna hänger där.

Punk. EH, jag har bara vart där en gång, men jag vill ju gärna låta lite världsvan, så jag hoppas att jag låter som värsta stammisen när jag säger bra mjusic, bra folk och stort röjj.

Hemfard imorron. Frugan flyttar harifran. Jag som knappt har fattat att Sebbe och Viktor inte bor har langre, och nu forsvinner forst fru och sen Carro. Bara jag och Jossan kvar. Inget ar som det ska vara helt enkelt.
Vi far se vad som hander med jobbet. Manga saker ar pa gang i kulisserna just nu, sa watch this space, som man sager i det har landet. Inget ar som man tror.
Snalla sota rara overmakt, allt jag vill ar att Kent Uni ska ga bra och att jag kommer in, att jag kommer in pa Oxford nasta ar (om jag nu bestammer mig for att soka dit igen), att jag far jobba pa EF i Oxford  och att mitt knasiga personal life bara kan ta och losa sig sa som jag vill att det ska losa sig. Det borde val inte vara sa himla svart eller hur?

Möh.
Syster är i staden igen, äntligen. Hur hon och jag har klarat oss utan varandra i elva veckor är bortom allt förstånd. Igår åt vi Bella Italia och jag fick äntligen Cioccolato Napoletano ( ÅRETS godaste tårta med mörk och vit chokladmousse och tryffelbotten!) till efterrätt. Sen blev det Chelsea Bar för att säga hej då till Daniele, Mr Italian Barback, som ska hem till Genova i två veckor.
Jag har inte bloggat av många anledningar. Den första och största är att jag helt enkelt måste sova och vila när jag har ledig tid och inte orkar kånka tung dator till McDonken. Den andra anledningen är att jag varken vet ut eller in med boende, EF, London, Stockholm och jobb och allt sånt just nu. Jag hoppas fortfarande på EF så mycket och vill verkligen jobba där i sommar. Tummarna hålls fortfarande, men man vet ju aldrig. Alla åker hem. Ett helt hemskt faktum som inte kommer att ändra sig. Men jag är inte klar här. Jag vill inte till Stockholm och Sverige.
Vi får se.
På söndag åker jag hem till lilla Sollentuna igen. En välbehövlig paus från allt.