Sammanfattning av P & L. Artistiskt sett.
Artister som jag såg hela konserten:
Pugh Rogefeldt som jag har lyssnat på sedan min ömma moder tryckte ut mig var en sjukt häftig upplevelse. Längst fram såklart. Såklart. Sjuttiotalet at it's finest hour. När han körde små lätta moln var det bara att buga sig inför den svenska rockens fader.
Veronica Maggio är en gudinna. Jag stod längst fram och grät som ett barn i regnet. Jag hittar inte ord för att beskriva, och det ska jag tala om att det är sällan som lilla fröken ordbajsare inte gör det. Helt jävla fantastiskt. Ursäkta svordomen men jag hittar verkligen inte uttryck som räcker till.
Hoffmaestro och Chraa var så oförskämt mäktigt! Hoff var överallt hela tiden. Han klättrade på scenen och var ute i publiken (JAG FICK RÖRA THE HOFF TRE GÅNGER) och fram och tillbaka. När konserten var slut vid 02.00 så tågade hela publiken genom Borlänge Centrum och skanderade refrängen till The Storm. Vilket avslut. Jag hade adrenalin som dunkade ut i fingertopparna i mer än en timme efteråt.
Millencolin var ren nostalgi. Jag hade på mig konserttröjan från 2005 (den som det står Hej Erik! på. En hälsning till gitarristen Erik Ohlsson för oinvigda). Jag stod längst längst fram och fick många fina blåmärken och en armbåge i höger tutte.
Mando Diao. Jag kan tyvärr inte säga hur bvra dom var. Jag var för intoxinerad för att kunna bedöma.
Sahara Hotnights. Här trängde jag mig fram längst fram. Och upptäckte att jag inte kunde urskilja deras ansikten. Jag minns en låt: Visit to Vienna. Den var bra iallafall.
Jag såg i princip hela Sugarplum's konsert, förutom en kisspaus mitt i. Just när jag kissade valde de att spela Sweet Jackie. Ibland är Gud inte snäll.
Artister där jag såg nästan hela:
Stiko Per Larsson var bara en sån positiv överraskning. Täskigt ljud hade han tyvärr, men hej vad bra han var. Jag har skickat min fader att köpa skiva när han åker till Leksandia.
Adam Tensta uppfyllde alla förväntningar och jag skakade rumpa till Dopeboy. Övermåttan talangfull karl den där Adam. En sån vill jag ha.
Kapten Röd och Majorerna. Inte min politiska färgning kanske, men vem fan bryr sig och det när det är sån underbar musik med sväng och gung och schvung. Kaptenen hade aldrig spelat för en så stor publik förut så han blev helt ställd när han klev ut på scen och såg oss. Han blev så chockad att han sjöng fel på nästan varenda låt. Mycket majja i publiken och min vän Johanna blev raggad på av en 35åring med fru och barn. Han ville festa med henne i Stockholm. Hon var mycket tveksam.
The Hives såg jag långt ifrån, men fin musik, måste jag ju erkänna.
Kent. Ja Kent var Kent. Siri och Malin nästan grät och jag frös ganska mycket. Jag är inte värsta knet-fan.
Artister som jag snabbsåg:
Sex Pistols, det är creddpoäng. Jag har även sett Petter och Håkan. Bara för att se. Inte många låtar. Men nu har jag sett dom iallafall. Markus Krunegård såg jag också. Och Twiggy Frostbite, Johnossi och Monica and the Explosion. Och Mustasch som hade eld på scenen. Neverstore var årets skämt. Jag såg en låt. Dom sjöng playback. På en festival. Talk about doin it for the money.
Artister som jag missade på grund av för högt alkoholintag:
Pigeon Detectives, The Wombats och Those Dancing Days. Denna hemska upplevelse resulterade i att de två följande festivalkvällarna blev nyktra. Det och att någon bröt sig in i tältet och snodde mitt vin. Vinstölden var icke uppskattad.
Pugh Rogefeldt som jag har lyssnat på sedan min ömma moder tryckte ut mig var en sjukt häftig upplevelse. Längst fram såklart. Såklart. Sjuttiotalet at it's finest hour. När han körde små lätta moln var det bara att buga sig inför den svenska rockens fader.
Veronica Maggio är en gudinna. Jag stod längst fram och grät som ett barn i regnet. Jag hittar inte ord för att beskriva, och det ska jag tala om att det är sällan som lilla fröken ordbajsare inte gör det. Helt jävla fantastiskt. Ursäkta svordomen men jag hittar verkligen inte uttryck som räcker till.
Hoffmaestro och Chraa var så oförskämt mäktigt! Hoff var överallt hela tiden. Han klättrade på scenen och var ute i publiken (JAG FICK RÖRA THE HOFF TRE GÅNGER) och fram och tillbaka. När konserten var slut vid 02.00 så tågade hela publiken genom Borlänge Centrum och skanderade refrängen till The Storm. Vilket avslut. Jag hade adrenalin som dunkade ut i fingertopparna i mer än en timme efteråt.
Millencolin var ren nostalgi. Jag hade på mig konserttröjan från 2005 (den som det står Hej Erik! på. En hälsning till gitarristen Erik Ohlsson för oinvigda). Jag stod längst längst fram och fick många fina blåmärken och en armbåge i höger tutte.
Mando Diao. Jag kan tyvärr inte säga hur bvra dom var. Jag var för intoxinerad för att kunna bedöma.
Sahara Hotnights. Här trängde jag mig fram längst fram. Och upptäckte att jag inte kunde urskilja deras ansikten. Jag minns en låt: Visit to Vienna. Den var bra iallafall.
Jag såg i princip hela Sugarplum's konsert, förutom en kisspaus mitt i. Just när jag kissade valde de att spela Sweet Jackie. Ibland är Gud inte snäll.
Artister där jag såg nästan hela:
Stiko Per Larsson var bara en sån positiv överraskning. Täskigt ljud hade han tyvärr, men hej vad bra han var. Jag har skickat min fader att köpa skiva när han åker till Leksandia.
Adam Tensta uppfyllde alla förväntningar och jag skakade rumpa till Dopeboy. Övermåttan talangfull karl den där Adam. En sån vill jag ha.
Kapten Röd och Majorerna. Inte min politiska färgning kanske, men vem fan bryr sig och det när det är sån underbar musik med sväng och gung och schvung. Kaptenen hade aldrig spelat för en så stor publik förut så han blev helt ställd när han klev ut på scen och såg oss. Han blev så chockad att han sjöng fel på nästan varenda låt. Mycket majja i publiken och min vän Johanna blev raggad på av en 35åring med fru och barn. Han ville festa med henne i Stockholm. Hon var mycket tveksam.
The Hives såg jag långt ifrån, men fin musik, måste jag ju erkänna.
Kent. Ja Kent var Kent. Siri och Malin nästan grät och jag frös ganska mycket. Jag är inte värsta knet-fan.
Artister som jag snabbsåg:
Sex Pistols, det är creddpoäng. Jag har även sett Petter och Håkan. Bara för att se. Inte många låtar. Men nu har jag sett dom iallafall. Markus Krunegård såg jag också. Och Twiggy Frostbite, Johnossi och Monica and the Explosion. Och Mustasch som hade eld på scenen. Neverstore var årets skämt. Jag såg en låt. Dom sjöng playback. På en festival. Talk about doin it for the money.
Artister som jag missade på grund av för högt alkoholintag:
Pigeon Detectives, The Wombats och Those Dancing Days. Denna hemska upplevelse resulterade i att de två följande festivalkvällarna blev nyktra. Det och att någon bröt sig in i tältet och snodde mitt vin. Vinstölden var icke uppskattad.
Kommentarer
Trackback