Sara M

Det här med komplex. Alla har komplex för något, alltid är det något som är fel. Nu syftar jag på problem som man inte kan göra någonting åt - mina växande lår ingår inte där, för jag behöver bara äta bättre så återgår de till normal storlek om ett par veckor.
Jag har två sådana komplex.
1. Mina fräknar. Ända sedan jag har varit liten så har jag hatat de där små prickarna på min näsa. På sommaren kan det väl gå an, för då får de flesta andra också fräknisar, men på vintern. Suck. Då sitter de där jävla prickarna mitt på näsan i ett kluster (bara mitt på näsan, ingen annan stans) och jag ser ut som en misslyckad Pippi Långstrump. Så fort jag fick reda på vad coverstick och foundation var så har jag målat mig på näsan för att bort de där osedliga prickarna. Jag har än idag inte lyckats och de lyser illvilligt igenom vad jag än gör. Jag och mina fräknar, vi blir aldrig vänner.
2. Mina knän. Jag är kobent. Så, då har vi rett ut den saken. X-bent heter det med ett finare oird, men det innebär iallafall att mina knän går ihop i mitten, vilket gör att jag ser ut som en missbildad anka när jag går. Milt uttryckt. JAg älskar högklackat, för då syns det inte alls lika mycket, och min värsta fiende är ballerinaskon. Den ger noll stöd för foten vilket gör att jag går supersnett hela sommarhalvåret och avskräcker en hel del av manligt kön. För good GOD, vad jag tycker att mina knän är fula. Och jag tycker att det syns hela tiden. Och att alla stirrar. Jämt.

Komplex är bra. Det skulle ju vara jobbigt att vara perfekt. Eller vad säger du Jessica Alba?