Sara M

Ibland så känner jag bara att, NÄE jag vill inte. Jag sätter mig med armarna i kors i sängen och tar på mig min trumpnaste treårings-min. VILL INTE, sa jag ju. Vill inte vika ihop mina kläder som ligger och luktar bergamottparfymerat tvättmedel på mitt skrivbord. Vill inte gå ned med disken på nattduksbordet som, tro mig, luktar allt annat än bergamott. Vill inte klä på mig och åka till jobbet, vill inte sminka mig i alla hast på tåget, vill inte äta något underligt baguettesubstitut och vill inte bära cocktails. Av en enda anledning. Varje gång jag går till jobbet så kommer jag en dag närmare slutet på min resa genom Londons barvärld. Jag hamnade i Soho hos min dysfunktionella men älskade jobb-familj och jag vill absolut inte under någon omständighet sluta.
Another day, another dollar. Nu måste jag ta mig ur den här morrbollen som är mina sängkläder och pallra mig till stationen. Man kan ju inte svika familjen.