Centrala Studiestödsnämnden och jag.
En halv decimeter. Så stor är högen med papper som väntade mig när jag tog en titt på skrivbordet igår. CSN, UCAS, PPM, det där orangea pensionskuvertet, Trygg Hansa, Kent University och Handelsbanken. Min barnasjäl grät i ren frustration. Jag ska "bara" fixa hela min finansiering av universitetet, sen är jag klar.
Jag avskyr CSN. Avskyr, hatar, mår illa av CSN. Att det ska vara så himla svårt att kräva pengar av Svenska Staten. Jag har faktiskt betalat skatt sen jag var femton år - jag förtjänar det här. Normala organisationer har sedan länge moderniserats, allt är bara ett litet klick och några tangenttryck bort. Men inte CSN inte! Det ska fyllas i formulär och skrivas ut bevis och skickas med betyg. Chansen att jag kommer ur det här med min mentala hälsa i behåll börjar bli försvinnande liten.
Jag åker till Sunnanäng om ett par timmar, bara så att ni vet det. Det betyder att jag inte kommer att vara kontaktbar förrän söndag kväll. Inget bloggande, ingen facebook, inget msn:ande. Knappt en telefon. Bara kuddar, gosfiltar, tekoppar och böcker. Lycklig suck.