... och igår blev jag tretton år gammal igen.

Sjukanmälan existerar inte i den crazy barvärld vi lever i såvida du inte ligger på sjukan. Och knappt ens då. Så igår gick jag snuvig och dan till jobbet. Men igår var dagen.

Mitt lilla nördhjärta brann. Leicester Square. Harry. Min Harry. Jag kan inte fatta att det var mer än fyra år sedan jag själv stod där och nöp mamma i handen när J.K. Rowling klev ur bilen. Hon kom fram till oss. Posade snällt för kort och skrev autografer. Tyckte att jag hade ett fint linne. Hon tyckte att det var häftigt att vi kom från Sverige. Hon hade en två minuters konversation med en tjock, råttblond och fräknig trettonåring från Sollentuna och hennes mamma. Sedan gick hon vidare och tänkte säkert inte mer på det. Men kvar stod en trettonåring som precis hade fått träffa sitt livs idol. Jag blev nog aldrig riktigt likadan tror jag.

Så lite mäktigt tyckte jag faktiskt att det var att springa runt där på Leicester Sq innan jobbet och fota alla människor och alla vackra Hogwartiga dekorationer. Ganska mycket mindre mäktigt tyckte jag att det var när jag sedan ville därifrån och upptäckte att de hade stängt av hela fyrkanten och jag var tvungen att gå runt halva Chinatown för att komma till Soho.

      

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback