Sara M

Hemfärd.
I och med att jag har haft en hel del ensamtid här i Sverige så har jag hunnit filosofera ganska mycket. Jag har vridit och vänt på olycksrehabiliteringen, universitet, Chelsea Bar, framtiden, syskonkärlek, prioriteringar och sommar tvåtusennio. Tunga ämnen.
I Sollentuna är allt som det alltid har varit. Det är söndag, och klockan nio slår man sig ned i soffan och tittar på Beck och äter popcorn och/eller fruktsallad. Det är 520 till Gillbo/Sollentuna och man träffar minst en person man känner. Är det helg är dom fulla också (bara en sån sak). Det är åka förbi Rudbeck och se mediabrudar som skolkar från Graf B stå och röka på skolans område fast dom inte får. Det är flickrum och 90-säng och någon annan lagar maten åt mig. Jag påstår inte att det är något fel med det, det är okej att allting är som det alltid har varit. Problemet är att jag har förändrats.
Imorgon är det ytterligare en intervju på EF angående Oxford och jag är jättenervös. På tisdag morgon bär det av till Kent University (45 minuter med tåg ska det ta från Victoria) och det finns inte en maskin i världen som kan mäta min nervositet. Jag har förberett mig genom att rigoröst läsa allt i medieväg nu medans jag har varit hemma och skrivit svar på eventuella frågor som kan komma upp under intervjun. Verkligheten slår mig hårdare än Lena Olin kan dunka stekpannor i huvudet på Peter Stormare i filmer om choklad.

För övrigt är Viby norra Europas dyraste rondell. Ni läste det här först.