Sara M

Jag har hittat min biltuta. Och Jossan har en pongohund. Nu saknar jag bara en ful ögonskugga innan jag är redo inför torsdagens strapatser. Var där eller var rektangulär, som Anna brukar säga. Ibland.
För övrigt är det numera förbjudet att ha bar mage på Royal Ascot, Drottningen kan bli upprörd. Synd bara att den kvinnliga delen av Englands befolkning fortfarande inte har förstått att magvisning dog ut med Sporty Spice 1997.  Stackars drottningen.

Ibland känner man sig gammal. Jag mötte precis en yngre släkting på bussen, märkbart påverkad av sköna drycker. Hon och hennes hundraarton kompisar med hög promillehalt och dylik ljudvolym. Fjorton år är hon, drygt. Situationen behöver ej beskrivas närmare. Jag kände mig så gammal.

För övrigt tog jag tag i ungen och påminde henne om att vi var distant relatives (mitt luffiga yttre och alkoholen gjorde så att hon inte kände igen mig) och att om hon ville ha skjuts hem så kunde hon få det. Jag har gjort dagens goda gärning.

Jag är fortfarande inte frisk och har därför för lite att göra. Här kommer därför en krönika som kanske skulle kommit med i skoltidningen om jag inte fårr för mig att publicera den här, tralalaaa

Jag är lång. Nästan nio centimeter över svensk kvinnlig medellängd, som ligger på 1,66 meter över havet. Ibland är det bra, ibland tycker jag att det är riktigt illa och förbannar mina gener. Många undrar hur min 168 centimeters mamma och 176 centimeters pappa har lyckats producera två relativt långa döttrar. Det är nog våra svenniga soldat-gener. Och det hade kunnat bli längre, om jag hade haft raka knän så hade jag förmodligen varit närmare 1,77. Jag som redan vinglar runt på giraffben och tycker att jag ståtar ganska högt, rent längdmässigt.
    Ur många synpunkter är det bättre att vara kort. Ur danssynpunkt till exempel, det är mycket lättare att göra avancerade lyft med en tjej som är liten. Hur skulle jag någonsin kunna vara med i let's dance/so you think you can dance? Sätt på mig de tiocentimetersklackar som krävs för att dansa chacha och du får svårt att finna mig en danspartner som är längre än mig.
   Ur pojksynpunkt är det också lättare av flera anledningar. Man har ett mycket störra utbud eftersom man ALLTID är kortare än sitt uttänkta manliga offer (utom om man vill ha Frankie Muniz, ni vet han i Malcolm in the Middle, som är 1,63 i strumplästen). Killar har en tendens att nästan bli sårade av att man är längre, har jag upptäckt av egen erfarenhet. Jag vågade inte ha klackar över tre-fyra centimeter så sent som för ett och ett halvt år sedan, mindre än så till och med, för jag blev längre än de flesta killar och kände mig otroligt o-snygg. Kortare tjejer kan ha alla höjder på klackar utan att bli över 1.80, vilket jag blir alltför lätt. Många män/pojkar känner sig också mer macho om de har en tjej modell mini som de skulle kunna slänga över axeln om de ville, samt lyfta av flera anledningar.
   Tjejer som är petite ser aldrig intimidating ut, oavsett hur kort klänningen är, för folk har inte tuttar, alt bakdel i ögonhöjd/rakt i fejan. Petite tjejer är söta. Jag är aldrig söt, sådär Rachel Bilson söt som Tingeling. Jag blir på sin höjd (efter månader av träning) lite amason, lång och ståtlig. Typ.
   Dock finns det såklart positiva grejer med att vara lång. Modeller är långa, för de som önskar sig det yrket. Det är lätt att synas eftersom man sticker upp ovanför alla andra vilket man också drar enorm nytta av på konserter/festivaler där man faktiskt ser scenen och inte bara ryggen på den svettiga killen som står framför.
   Något annat som jag uppskattar väldigt mycket är att man lättare ser äldre ut. Oavsett om det handlar om att lura en dörrvakt eller ljuga om åldern för någon snygg människa så är det ett plus i kanten om du är lång. Och så har jag faktiskt träffat en hel del karlar som tycker att det är fint med långa tjejer och som gillar amason-stilen också. Och vem bryr sig om jag blir 1,85 lång i mina nyaste klackar så länge som kapet är 1,90.
   När det blir dylika debatter om lång versus kort så är jag glad att jag sysslar med neutrala saker. Inom skrivande och musik spelar det tack och lov ingen roll. Mickstativ kan man båda höja och sänka till tillräcklig nivå och de flesta stolar framför skrivbord är också adjustable. Det finns mycket som funkar för alla längder och alla tjejer.
   Så för att få slut på det hela, och för att min egen bitterhet inte ska svämma över, let's make a deal. Om jag är lång och vacker, så är du kort och vacker. Och om vi letar tillsammans så hittar vi nog positiva sidor med allas våra livssituationer när det kommer till längden. Om jag och alla andra långa giraffer slutar vara avis på alla kortisar och vice versa så blir vi nog aningen gladare. Och så ska vi gå samman mot de som verkligen är våra fiender. De av medellängd. Vänta bara. Vi utanför normen smider på en hämnd mot er. Beware.

/ Sara The Giraffe

När mina älskade föräldrar för ovanlighetens skull INTE är hemma då passar det på att göra ont utav bara den i en av mina kindtänder i överkäken (till vänster, intr. klubb. anteckn.). Vad ska jag ha föräldrar med såna specialkunskaper till om de inte är hemma när jag behöver dem!


För övrigt blev jag väldigt glad igår när jag fick sms:
"Love you! Papi"
Det gulligaste är att min pappa inte är en sån som skickar sms, det är för krångligt. Något annat gulligt som min far har börjat lägga sig till med är att ringa mig från mobilen, trots att han är hemma. Det är ju jobbigt att gå till en telefon när man redan har en i fickan. Sådan fader, sådan dotter. Min pappa är bäst!

Oh well dears and dolls. Jag har inte riktigt kommit ur min depression över att behöva lämna London. Men jag försöker underhålla mig så gott det går med mina nyinköpta kläder(skottskrutig vintageväska) och Hob-Nob flapjacks (det är som att äta tre centimeter tjocka och mjuka hobnobcookies. me so happy). Jag äter bort min fitnesskropp och mina sorger. Det kom fram i LDN att jag (och de andra) har "fatgirl-personalities". Som tjocka tjejer som eftersom att dom är så fula försöker blända omgivningen med sin insida, genom att synas och höras mest. Det var tydligen en komplimang, men jag förstod den inte riktigt.
Snart har jag iallafall fat girl looks att matcha min personlighet med, så som jag äter. GO FAT GIRLS!


"Knowledge is knowing a tomato is a fruit not a vegetable
Wisdom is never to put it in a fruitsalad."

Hemma nu efter att ha besökt landet där mitt hjärta bor. Jag hade verkligen ingen lust att åka hem, men hade jag något val? Dumma period tre.
Jag tänkte bjussa på lite bilder och annat som är najs, men just nu är jag toktröttis och tänker vila.

Nu har den stora packningen satt igång. Det ligger underkläder, skor och olikfärgade strumpbyxor överallt. Allmänt kaos både här hemma och annars.
Stressmoment just nu:
1. Skoltidningens utgivning är försenad, vilket stressar mig oändligt.
2. Jag måste inhandla klänningen som jag lade undan och glömde köpa (usch vad är det här för i-lands lista!)
3. Igår satte sig lillasyster på huk i ett av mina favvojeans så att dom sprack.
4. Mitt rum ser ut som Hiroshima och jag hittar ingenting.

What an afternoon.
På väg ut från huset, efter att ha vart hemma på en snabb bytaom-visit, upptäcker jag att det är tomt i jackfickan. Mobilhelvetet!
In igen och leta. Ingen mobil. Så jag hyperventilerar, som kontrollfreak-jag alltid gör när planeringar spricker. Men jag bestämmer mig för att rusa iväg till bussen ändå, tar på mig fel skor, och lyckas få jordens jättemaska på strumpbyxorna. Bussen kommer sex minuter för tidigt och jag ser den försvinna bort mot horisonten. Great. Mitt upplösningstillstånd är nu faktum. Stora krokodiltårar och en stödjande syster som godtroget försöker övertyga mig om att mobilen finns i huset och att vi ska ringa på den. När jag inte får svar är det kod röd på riktigt. Den räddande ängeln lillasyster uppmanar mig att pröva en sista gång. Inte ett ljud. När jag ska lägga på luren sätter jag plötsligt paniken i halsen. "CHALLÅ! CHALLÅ?!" Någan svarar i andra änden. Busschauffören har hittat den. Av alla som kunnat lägga vantarna på den så gör busschaffisen det. Halleluja, prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!
Kära busschaffis, du räddade min alla hjärtans dag. Och min psykiska hälsa.
Någon gillar mig däruppe. Fo' real. Imorgon ska den hämtas i bussgaraget. Då ska den rengöras.

Det dunkar ända ut i fingertopparna av sockerchock. Magen knyter ihop sig och jag mår riktigt jävla illa. Spyilla. Dumma godis som var så gott att jag åt tokmycket.

Man mår som man förtjänar. Det straffar sig att bryta dieter.
Fan vad jag vill kräkas...

Nu är den invigd. Rudbecksuniformen. Och den är så skön.

Min väldigt vackra lillasyster fyller år imorron. 15 år (gud jag börjar bli gammal). Hon som var så liten och söt och så.. BOM! Puberty happened! Presenten ska hon få i form av kläder från London som såklart inte är inköpta än, så det blir lite tunt på frukostbrickan. Det blir en liten dikt från mig istället i väntan på kläderna, glamourpoeten slår till igen. Den lyder som följer:

Lång och blond och äckligt snygg
Inte längre nån liten syster
Helt plötsligt pubertetsrevolt
Du som var så snäll och tyster
Dags för moped och enligt lagen SNUSK
Festa hela natten, glad och yster
Men inga dumma äventyr
För då blir storasyster dyster

Gud vad jag måste skydda den här ungen. Hon ska låsas in på vatten och bröd tills hon är 25. Då får hon träffa killar, men bara såna som jag har godkänt först.

Jag är så sjukt ilsken på mig själv för att jag inte har någon självdisciplin. Utekväll+godisdag+födelsedagstårta= 1,3 kilo. Förstå vilken metabolism jag har, jag blir verkligen vad jag äter. Allting jag stoppar i munnen kommer tillbaka och biter mig i rumpan, till skillnad från många andra runt mig som kan äta vadfansomhelst utan att gå upp ett gram. Nej, jag behöver hjälp. Anna Skipper, var är du?!

Igår fyllde the dear boyfriend 's lillasyster nio. Gud en sån söt unge!
Vi spelade melodifestivalenspelet och mitt lag vann nästan. Kanske inte såå konstigt eftersom vi var flest youngsters i vårt lag och frågorna var typ; "Hur många celluliter hade Pernilla Wahlgren år 2005 ?"
Sånt kan inte jag.

Outsiders ikväll: Pony-play, om att ikläda sig rollen som undergiven häst.
Till en början var det mest skrattretande. Hon såg ut som en frikyrkoledare och han som en gammal alkis. Han saknade en framtand, likt en äkta A-lagare och såg ganska nerdekad ut.
Det förälskade paret skulle äntligen förverkliga sin underliga böjelser och åka på en pony-play kurs i Texas. Hon skulle alltså bli hans lilla häst med sadel och träns och piskor.
Det var det första som äcklade mig. Men HEY, alla tänder vi på olika saker, det kunde ju arta sig och bli intressant. Men sedan kom den stora smällen. Det som äcklade mig på riktigt och som gav mig the big chills. Hon 20. Han 42. Sånt är INTE okej. Han skulle kunna vara hennes biologiska far, och såg ut som och betedde sig som det också (i deras relation var han dominant och hon undergiven). Där är det något som har gått snett. Riktigt jävla snett.

Är jag en hemsk och okänslig människa som inte grinar av Extreme Home Makeover?

Varför kallar tjejer så ofta sina pojkvänner för "min man" och "min karl"? Jag tycker illa om det, och har alltid tyckt illa om det. Och jag gör det själv. Det blir veckans detox att lägga av med dylika uttryck, det är supertöntigt.
En tjej uttryckte sig på detta sätt om sin "man" när vi var i Magaluf i sommras. Jag var fullt övertygad om att den 19-åringen (or something) var gift, tills ett ljus gick upp för mig en halv dag senare. Det är inte bara fult, det är förvirrande också!
så FYI, jag är inte gift. Och jag ska sluta låta som det.