Sara M

National rail vill inte att jag ska skaffa railcard så att jag kan få åka billigt. Mitt nya postnummer är så nytt att det inte ens finns i systemen så därför så kommer min ansökan bara att studsa ut ur systemet. Puckofjantigt om jag får säga det själv... Det är ju knappast så att det kommer att hindra mig från att åka tåg, bara hjälpa.

Jag och min bättre halva på stafflunch/party i Spitalfields. Ska bli skönt att åka upp på söndag och andas ut lite i trygga London med Ian.

Nu så har jag lugnat ner mig lite och kan börja berätta. Mitt lilla studentrum är riktigt harmoniskt måste jag erkänna med en pluttig enkelsäng och massor med hyllor. Jag har väldigt vacker utsikt över en parkeringsplats och min nya rosa iPig (grisformad högtalarannordning - utflyttningspresent från Jossan och Adam som jag saknar något väldigt) går på högvarv. Sitter just nu och försöker ta in så mycket nyheter så att min hjärna håller på att koka över. Det är väldigt många intryck på väldigt kort tid. Jag leker med ett gäng grabbar och tjejer som tycker om det mesta som jag tycker om, jag har bland annat hittat mig själv som kille, Jon i min klass. Vi tycker till och med om samma disneyfilmer.
Ja jag har ju lyckats bli med karl på sistone, vilket en del redan vet men nu är det liksom officiellt. Ian, en B@1 bartender (men verkligen? så otippat!) från Manchester (nähä?) som jag har gått och kärat ner mig i. Trogna läsare minns honom som den Ian som jag till och med gick ut och dementerade att det var något med. Vardagskomik. Det kommer att bli ett himlans krångel att åka fram och tillbaka till London, men det ska gå, det har vi gett oss den på. Annars så går det som det går. Jag vill ju faktiskt till London av andra skäl (stavas mest Jossan och Adam men ändå) så jag har inget emot att åka ofta. Det är ju inte direkt långt precis...
Sen så längtar jag lite efter mamma...
PUSSÅKRAM och ta hand om varandra.

Nej det här med att uppdatera har inte varit min starka sida nu när jag har kommit igång. Av förklarliga skäl så hänger jag mest på min engelskspråkiga blogg nu när jag ska försöka skapa mig ett varumärke inom journalistiken och på Kent University.
Flytten ner till Kent gick bra, hade hjälp av pojkvän som duktigt konkade väskor och påsar fulla med högklackade skor. Mitt studentrum är helt okej, väldigt mycket pengar jämfört med vad man får måste jag säga. Jag, till skillnad från många andra här , har ju faktiskt någonting att jämföra med eftersom jag inte kommer direkt hemifrån.
Bra klasspolers har jag iallafall, men uppdateringar om dem kommer senare. Just nu sitter jag med min första läxa, 500 ord om varför journalistik finns. Topp.


Mer info kommer snarast jag lovar!

PUSSÅKRAM

Jag stressar ihjäl mig. Mardrömmar om glömda dokument, att jag inte finns i datorn, villovägar på campus hemsöker mig om nätterna och på dagarna har jag en klump i magen som bar a blir större och större. VILL INTE. Mycket gråt och en del tandagnisslan har det blivit - jag älskar ju min lägenhet, mitt rum, mina flatmates och hela Clapham J. Aldrig vill jag flytta härifrån och vad är det exakt jag går och gör på söndag? Känslorna går på högvarv och jag grät som en treåring när jag packade det sista igår. Har bara lite småsaker kvar och sen är jag inte längre boende i det som har kännts som mitt första riktiga egna hem (det första räknas inte riktigt på samma sätt).

Imorron är det registrering och dags att få nyckeln till studentrummet. Bara jag har det u vägen så kommer mina nerver förhoppningsvis ge med sig. JAg vet inte vad jag hade gjort utan Adam och Jossan de senaste dagarna.

Jag har precis vinkat iväg den siste av en rad kära vänner som var här på middag. Massa god mat, en del alkohol och många skrattanfall (jag blir ju alltid lite extra lättroad av vin). Vissa av de som kom ikväll har jag inte sett på nästan sex månader. Åh vad jag har saknat dem, det bästa Sverige har att erbjuda.
Mina kompisar är, helt enkelt, amazeballs.

Myser ned oss i lillasysters säng för att njuta av vad datorn erbjuder. Allt verkar lugnt men...



... aaaah! ATTACK!



Right back at ya!

Sådär! Nu film.

Då var vi himma, som Carro skulle ha sagt.
Söndagens lilla personallunch mynnade såklart ut i ett B@1 besök. Ägaren stack till oss en hunka så hela styrkan försvann innan han hann säga "Ha så kul". Jag åkte ifrån Spitalfields vid halv två - jag var den första som gick. Lite surt var det att vara tvungen att åka hem tidigast, men vad gör man inte för att hinna med sitt plan till Sverige. Sen fick jag ju såklart inte sova när jag väl kom hem. Suck med stort S.

Att flyga in över lilla Sverige kändes väldigt semestrigt. Igår kväll började hela min kropp att sakta men säkert slappna av. Resultat: ont i varenda muskel.
Jag har ett digert schema under min vecka, platser att se, personer att möta. Men det började bra med viltskavsgryta igår fäljd av Äntligen-mackor med leverpastej och smörgåsgurka alldeles nyss. Jag har blivit ombedd att inte bli på tok för fet medan jag är borta, men jag säger som Scan - det är något speciellt med riktig mat. När jag igår inte fick äta riktig svensk varmkorv med bröd till nattmat gastade jag in i köket att "MEN JAG VILL ÄTA KORV NU". Mor min skrattade väldigt mycket. Förståeligt.

Semesterwhat?! :
- Supermega-högen på mitt skrivbord ska tas itu med. Det är papper från Handelsbanken, CSN och Kent Uni.
- Jag ska till Doktor Kiropraktor. Risken att min rygg har blivit sned igen (något som jag drog på mig efter att ha blivit påkörd av en taxi i vintras) är ganska stor.
- Boka Hertz-hyrbil till min flytt nästa söndag.
- Åka till Handelsbanken och förklara att jag vill ha in mina CSN pengar på mitt konto.
- Bråka med min före detta landlord (igen!).
- Se till att Pauline fixar hyran så att jag inte sitter i smutsen när jag kommer hem igen.
- Tandläkarbesök och läkarbesök.
- Lek i mängder med min fru och min syster.
- Dumheter som involverar frugan och Klas och säkert en hel del andra.

Detta antecknas inte av rent läsvärde, för sådär superintressant är väl inte min Sverige-semester precis, utan helt enkelt för atyt jag själv ska lyckas komma ihåg det.

"Jaha så var det dags. Sista helgen på LAB som heltidsservitris och allmänt åtlöje. Jag vet att jag kommer att gråta ögonen ur mig på lördag, men man ska kanske inte at ut någon sorg I förskott. "
- Så skrev jag i natten till fredag utan att publicera. Ikväll var mitt sista heltidsskift och visst bölade jag en del när Sarah höll tal för mig med ett glas champagne i handen. Men det känns ändå helt okej. Jag är tillbaka på min vanliga plats hos min jobbfamilj om två veckor. Som jag har noterat innan, I am telling you Im not going. Min avskedspresent blev Sarahs egna personliga Ultimate Guide to Malt Whisky och det obligatoriska kortet med många fina ord på. Väldigt sentimentalt.

Såklart glömde jag kameran hemma ikväll trots att den låg på min säng och var laddad och klar.

Imorron är det staff lunch för LAB och Townhouse inklusive flytande middag med bus. Det ska bli himla kul och jag ska försöka komma ihåg kameran. Annars är morgondagens projekt att fixa hyrbil, kolla upp vart närmaste flyttkartongsinhandlings-ställe är samt börja packa inför resan till Sverige.

Det är uppriktigt sagt ett rent helvete att hitta en vettig servitris. Jag blir skogstossig. Jag har försökt och försökt, söklt högt och lågt men det går inte. Jag har mitt sista fulltidsskift på lördag och efter det så är det bara Cindy på halvtid som är kvar. Det hållet inte.

Hela jag är supermegapirrig för det har börjat gå upp för mig att jag ska börja skolan igen. Det kommer att lukta nytt anteckningsblock, varm dator och bläck som inte har torkat ännu om hela mitt liv. SKa ta två passliknande foton innan jag åker till jobbet idag och skicka iväg för att slutföra min bokning av studentrummet. Jag kan knappt vänta till den nittonde och registreringsdag.

Mina grannar under mig spelar Love Lockdown med Kanye aså att det vibrerar lite lätt i mitt golv. Nu ska jag se på en BBC dokumentär om Auschwitz och höra mina flatmates sucka över att jag inte tittar på något roligare.

Inatt sken en väldigt rund måne över Themsen när jag åkte över Battersea Bridge på väg hem. Det var så vackert att jag fick kalla kårar längs med ryggraden. Så börjar jag min sista vecka av mitt "riktiga" Londonliv.

( På måndag åker jag till Svea. Då ska jag få viltskavsgryta har min pappa lovat.)