Sara M

Det är inte menat att jag ska ha långa naglar. Jag håller på att bli vansinnig och jag vill bara slita av de röda långa plastsakerna från mina fingertoppar. Jag kan inte skicka sms eller skriva på datorn properly, för naglarna är i vägen hela tiden.
Jag är supernervös inför tisdag, magen knyter sig och jag kan inte sova på nätterna. Men jag ska lura vakten. jag ska vara charmerande och inte alls odräglig. För på tisdag så ska jag dansa can can hela natten.

Julia Clark-Lewes i The Indelicates har rätt inställning :
"So lift up your top, lift up your top, lift up your top got to use what you got"
- line ur Our Daughters Will Never Be Free

Röda strumpebandshållare. Jag säger bara det.

... vart det gick snett någonstans. I vår uppväxt? Eller redan vid födseln?

Det här med komplex. Alla har komplex för något, alltid är det något som är fel. Nu syftar jag på problem som man inte kan göra någonting åt - mina växande lår ingår inte där, för jag behöver bara äta bättre så återgår de till normal storlek om ett par veckor.
Jag har två sådana komplex.
1. Mina fräknar. Ända sedan jag har varit liten så har jag hatat de där små prickarna på min näsa. På sommaren kan det väl gå an, för då får de flesta andra också fräknisar, men på vintern. Suck. Då sitter de där jävla prickarna mitt på näsan i ett kluster (bara mitt på näsan, ingen annan stans) och jag ser ut som en misslyckad Pippi Långstrump. Så fort jag fick reda på vad coverstick och foundation var så har jag målat mig på näsan för att bort de där osedliga prickarna. Jag har än idag inte lyckats och de lyser illvilligt igenom vad jag än gör. Jag och mina fräknar, vi blir aldrig vänner.
2. Mina knän. Jag är kobent. Så, då har vi rett ut den saken. X-bent heter det med ett finare oird, men det innebär iallafall att mina knän går ihop i mitten, vilket gör att jag ser ut som en missbildad anka när jag går. Milt uttryckt. JAg älskar högklackat, för då syns det inte alls lika mycket, och min värsta fiende är ballerinaskon. Den ger noll stöd för foten vilket gör att jag går supersnett hela sommarhalvåret och avskräcker en hel del av manligt kön. För good GOD, vad jag tycker att mina knän är fula. Och jag tycker att det syns hela tiden. Och att alla stirrar. Jämt.

Komplex är bra. Det skulle ju vara jobbigt att vara perfekt. Eller vad säger du Jessica Alba?

Gry Forsells svar på frågan om det inte är lite oanständigt med urringning i ett familjeprogram som Körslaget där FAMILJER (hör och höpna) tittar:
"Jag tycker att de borde klä av sig nakna lite oftare i sina familjer. Det är väl helt naturligt med ett par bröst?"
GO GRY FORSELL! GO TUTTAR!

Jag menar, vad hände med den svenska synden?

Den här söta skylten har dom i omklädningsrummet på Carlings i Stinsen:

Jag och syster min brukar låna serier av våra vänner The Gudmundssons som har bott i Beijing och därför importerar massa billiga dvd:er. Just nu går Gilmore Girls season 7 väldigt mycket i det malmska residenset. Jag har en tendens att alltid ha på english subtitles, eftersom man faktiskt ibland inte hör vad dom säger. Så slipper man spola tillbaka. Dessa kinesiska subtitles, however, kan ibland ha en liten annorlunda syn på det engelska språket. Översättningarna är allt annat än adekvata.


Här följer ett smakprov:

Lorelai säger: "But how will they know that you're the worlds greatest reporter?"
Översättningen lyder: "But how will you know christmas berry?"

applåd. verkligen.

"It's like, when you're eleven you have to start wearing deodorant and wash yourself like.. two times a day. And you get hair in wierd places and you don't get to pee in your bed anymore." - söt NY-kid på min teve.

jag ska alltid äta nattmat i sängen, det är jättemys!

Vissa fyllekäkar på donken - jag äter våfflor! Yes, it's true, när jag kom hem igår så ställde jag mig och gräddade våfflor. Två stycken faktiskt med grädde och sylt. Mumz!

Åttiotal igår - vi skulle ju se ut som att vi hade kommit fel, så jag åttiotaliserade mitt hår. Såhär såg jag ut när jag kom hem (Ja, det är min ko-pyjamas jag har på mig, för ovanlighetens skull har jag pyjamas. Det blev mest barntillåtet då rent fotografiskt sett):

Jag och min mor har heliga moments. Mother-daughter time ungefär. Och det är när det är Medium på tv400. Då får man inte störa. Inget kan rubba oss ur soffan och vi bullar upp me tea och mackor.
Dessutom så har jag hunnit deklarera och får tillbaka massvis med pengar på skatten.

Just nu pågår ett intensivt skrivarprojekt i den malmska kojan på övervåningen. Jag har låst in mig med glass, kaffe och svår musik, och nu ska jag försöka få någon slags struktur på diverse skrivande. Äntligen ensam hemma och så fort telefonen ringer så blir jag mordisk. Inget får störa fokusen i mitt lilla bo som jag har byggt av två duntäcken och en filt.
Jag mår fortfarande illa idag, somliga straffar Gud inte bara med en gång utan flera dagar framöver. Tack och lov för kaffe, glass och svår musik.

Mitt inre kaos inför torsdagen fortsätter. Meditationskurs någon? Placering verkar vara lite luddigt, men Studentmäklar-Jesper är snäll så förhoppningsvis löser sig det mesta på det planet. Den kvinnliga toastmastern har dragit på sig streptokocker och 3/5 av organisatörerna är i Barcelona och dricker bort sina hjärnceller till halv sex på morgonen (jag är inte avis, oh no). Jag är extremt lugn och sansad.
Det är tur att Danny Jones är så snygg. Vad skulle jag annars göra? Lockigt hår är fint, och Siri, Hanna, Jossan och Nea kommer äntligen hem imorron. Tack Gud.