Sara M

Sitter i sängen med fröken Frida och har glada nyheter. Det verkar som att hon stannar här hos oss i Londonvärlden. Om allt går som det ska har hon sitt trialshift på Lab imorron. Hurra!
Det har blivit en del sena nätter (som sig bör) nu när lilla madam är på besök så tröttheten svider i kroppen. Dessutom har jag köpt hatt och ser ut ungefär som Mischa Barton + 15 kilo. Coolt.

Nu är Frida här. Finally. Vi har inte gått upp ur sängen ännu vilket säger allt. Dagens mål är att städa köket, hänga tvätt och äta middag. Om vi mår bättre ska vi gå till Jossan i Soho. Vi får se. Men hon är här iallafall. Det är något speciellt med oss.


 
psssst, btw det kanske finns en karl i mitt liv igen. jag vet inte, så bara kanske. men det är fortfarande en hemlis. stay tuned.

Rapport från Knubbo:
I väntan på att Frida ska anlända till Clapham J (hon är tydligen vid Earls Court och väntar tåg) så sitter jag och pluggar Röda Khmerer så att svetten lackar. Kan hända att jag har dödat lite för många små grå på senaste tiden men nu är det dags att väcka dem igen. Det är ju snart skola och allt. Det blir Kambodja över nyår för familjen Malm inc Lund-Malm. Herrlich.

... lycka, LYCKA!
Det måste nästan skrivas med versaler, skrikas högt och kablas ut över hela världen. Jag stannar. And I am telling you, Im not going.
Dom behåller mig över helgerna på Lab, iallafall i en månad till. Eftersom vi fortfarande inte har hittat någon vettig ny servitris sedan Itzel slutade för en månad sedan så kommer det att vara två helt nya när jag slutar. Och det går helt enkelt inte, golvet kommer att gå under. Så jag ska stanna. Leva mitt Londonliv på helgerna och vara hängiven student i veckorna. Jag ska ge det ett försök. Jag har, som alltid, gett mig fan på att det ska gå. Allt bara pirrar i hela kroppen, iiiiiiiiiiiiiih!



Den som sa att man inte kan få allt här i världen ljög.




Och på söndag kommer Frida.

Jag är ett fetto. Jajjemänsan, sanningen står och stirrar tillbaka på mig i helkroppsspegeln i Jossans och Adams rum. Att jag inte har svällt upp till Barbapappa ännu är ett under för jag äter sämre än någonsin. Kvällstid är jag riktigt duktig, jag äter sallader, sushi och nyttiga smörgåsar på jobbet men på dagtid är det åt fanders.
Jag vräker i mig Dorritos chips, pizzor, choklad, kladdkakssmet ( har precis tryckt i mig nästan en halv sats till frukost) och pasta med ketchup eller sås. Och jag kan inte sluta. Jag har gått igenom detta en gång förr, så jag vet ju precis vad det handlar om. Att börja dagen med att stoppa i sig hormoner är, iallafall för min del, inte det bästa för mitt mat och sockersug vilket skjuter i höjden nu såhär i början.
Jag som gick runt och närapå var smal där för en stund. Men - hellre lite knubbig än gravid.
Jag vet att det kommer lägga sig om en månad eller två.

Peace, Love and Jäger für alles
/ Knubbis

Det här är vad jag får när jag försöker prata med min fru i Sverige:

Quote: "Tar man en kvinna och en man som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, och mannen kör ändå. Visst är det oschysst men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse. "

Man upplever så mycket i den här stan. Speciellt om man är endast är ute kväll och natt (typ). Igår bevittnade jag en 65+ prostituerad som sålde sig till en medelålders man i kostym. Jag fick vänster tumme och insidan av högerhanden brända av brinnande Absinth vid två separata tillfällen (men av samma puckade kunder!). Jag och hela Soho-teamet åt Nacho-platters med alla tillbehör och ett par tre pizzor på det klockan tjugo över tre på natten inne på Gala Casino vid Leicester Square. Jag blev erbjuden jobb som event bartender och event servitris medans jag pluggar. Bara för att ta några exempel. Några snippets ur den mörka augustinatt som var den fjortonde till femtonde år tvåtusennio.

Ibland så känner jag bara att, NÄE jag vill inte. Jag sätter mig med armarna i kors i sängen och tar på mig min trumpnaste treårings-min. VILL INTE, sa jag ju. Vill inte vika ihop mina kläder som ligger och luktar bergamottparfymerat tvättmedel på mitt skrivbord. Vill inte gå ned med disken på nattduksbordet som, tro mig, luktar allt annat än bergamott. Vill inte klä på mig och åka till jobbet, vill inte sminka mig i alla hast på tåget, vill inte äta något underligt baguettesubstitut och vill inte bära cocktails. Av en enda anledning. Varje gång jag går till jobbet så kommer jag en dag närmare slutet på min resa genom Londons barvärld. Jag hamnade i Soho hos min dysfunktionella men älskade jobb-familj och jag vill absolut inte under någon omständighet sluta.
Another day, another dollar. Nu måste jag ta mig ur den här morrbollen som är mina sängkläder och pallra mig till stationen. Man kan ju inte svika familjen.

Dissar verkligen hela omvärlden. Åt en liter glass ( ingen överdrift, verkligen en hel liter) och mådde såklart sedan därefter, så när lägenhetskamraterna pockade på uppmärksamhet för att det var dags att sticka till bion så kröp jag ner under täcket och morrade. Två timmar senare har jag parmesanpanerat kyckling, sönderhackat basilika till den sedan ihoprörda såsen, diskat och städat köket skinande som den domestic godess jag egentligen är (men ignorerar för det mesta).

Vaknade imorse i ett underligt skrivarrus och började på en ny bok. Vi får väl se hur det går med den men jag har en del ideer som bara måste ut nu.

Slökollade på outsiders tidigare idag (Kanal 5:s webbTV är en lifesaver), ett program om föräldrar som gör allt för att barnen ska bli superstjärnor. Hajade till lite när elvaåriga Emmas historia berättades. Det var något med henne och framför allt med hennes mycket tvivelaktigt agerande föräldrar som fick det att pingla till i bakhuvudet. Samma unge, samma typ av program men en annan kanal. Hon var med i ett program om överbegåvade ungar som gick på fyran för några år sedan.
Det underliga va,r och är, bara det att i fyrans program var hon med tack vare sin höga IQ och att hon som nioåring läste gymnasiematte. I femmans outsiders var hon i fokus på grund av sin sångtalang ( som jag kan meddela inte existerade) och att hennes föräldrar gav allt för att hon skulle bli supermegakändis.
Snacka om att någon på Kanal 5 inte gjort någon research över huvudtaget för det nämns inte alls att Emma tidigare varit med i teve eller att hon skulle ha någon ovanligt hög intelligensnivå. Vissa människor borde inte få jobba med media.

Dags att försöka få någon timmes sömn under Harry med Victoria Tolstoy i lurarna. Jag sätter väckarklockan på 22.30 för då är det upp igen för att laga mera mat samt ställa in den avsvalnade kycklingen i kylen. Vuxenpoints.

Jag har knåpat ihop min uppsägning som ska lämnas in senast nästa vecka ( lite tårfyllt måste erkännas) och har försökt ge mig på den där pärskans gitarren som måste stämmas om och om och om igen eftersom den far runt lite hursom helst i rummet. Hittade precis min kamera under sängen. Känner att jag nog ligger på en nagelklippare. Potatismos och engelsk bearnaise till frukost. Välkommen lördag.


AAAH UPDATE: Två minuter efter upplägg kommer samtal från Sverige. Jag och mamma bollar ideer om eventuell resa till Kambodja över jul/nyår. Historie-nörden inom mig hjular av lycka.