Sara M

Sitter och pnular på min scholarship application. 5000 pundare räcker till att täcka studieavgifterna för nästan halva min utbildning. Inte helt fel tycker man. Så nu snurrar mitt huvud runt varför jag vill blir journalist. Varför valde jag Kent Uni? Hur tror jag att Kent Uni kan förbereda mig inför framtiden? 750 till 100 ord. Just nu ligger jag på 552 varav ungeför 400 är rövslickeri och blajja. Suck.
Jag har varit väldigt osäker på mycket de senaste veckorna och vägt för och emot fram och tillbaka. Är jag verkligen redo att lämna mitt drömliv i min älsklingsstad? Lämna London, Clapham Junction, mina vänner, mitt bartenderliv, det galna festandet och alla upptåg för att flytta 45 minuter söderut till The Capital of Chavs, bo på studentcampus och ha en normal dygnsrytm.
Men så gick jag igenom gamla inlägg från dagarna runt min intervju på Kent. och då klarnade allt. Den här möjligheten får jag bara inte missa. Sånt händer bara en gång.
Och vad är egentligen 45 minuter med tåg? Ing-en-ting. Jag kommer kunna vara i London varje helg om jag så vill.

Jag har en liten passion för skor. Och just nu är jag bara tvungen att skryta. Dom är väldigt fina. Och precis lika höga som det ser ut.
Igår blev om inte annat intressant. Jag hade fått en mycket svår version av latmask och kom inte ur sängen förrän kvart i fyra. Meningen var att jag skulle både diska, städa övervåningen, tvätta två tvättar och gå till gymmet. Jag valde att gå till gymmet och titta på Gossip Girl. Kanske inte det vettigaste alternativet.
Meningen var också att jag skulle titta in på B@1 för en drink. En drink. Jamenvisst serru, hela min favoritstaff var inne så jag trallade glad i hågen hem klockan elva på kvällen efter att ha pratat med en massa okändingar och skämt ut mig lite granna när jag nästan trillade ned för trappan. Dom fick sig ett gott skratt iallafall som tack för alkoholen.

Jojomensan, vi har det riktigt underbart här i Clapham Junction. Ett 24/7 ASDA supermarket precis runt hörnet, två minuter till gymmet, fem minuter till B@1 , McDonk, Subway och ett fete Debenhams. Plus 30 sekunder till Clapham Junction Station vilket betyder att vi kan åka i princip vart som helst i sydvästra England. Direkttåg till Medway Campus Kent University till exempel... AWSOME.
Och här är en liten tour av våran mysiga lägenhet. Jag ska ut senare idag och fota området och lite annat kul när jag väl orkar ta mig ur sängen. Sen...


Här har vi köket


Utsikten när vi står och diskar


Vardagsrummet, komplett med  tvättställning och dubbla soffor (den bruna är för övrigt superskön)


Våran BarShrine. Här kommer all framtida bartenderguckamojja hamna. Just nu är det mest menyer och lite böcker, Adams flairingflaskor, shakers och bar equipment. Och lite sprit.


Ja och här har vi mitt och Jossans rum, komplett med en Jossan och allt. Nu sover ju Jossan inte här utan inne hos Adam ofc, men hon har alla grejerna här. Så jag har heeela stora sängen för mig själv.


Säng och garderob


Bara en enda big mess


Utsikten från rummet


Feteröran vid min sida av sängen. Komplett med familjefoto, underkläder, skräptidning, skor, Little Britain dvd och Linas gamla snusdosa.



Senare - TOUR OF CLAPHAM!
Puss!

Gill har sitt sista skift om två veckor och temat är Superheroes vs. Villains och jag funderar starkt på att vara Poison Ivy från Batman. Det skulle vara sjukt häftigt. Problemet är att det bara finns superfula kostymer att få tag på. Jag vill ju se ut som Uma Thurman (minus den rosa gorillan)...

Jag jobbar som bekant på the LAB. LAB står för London Acedemy of Bartending och började som en bartender skola. Istället för att skicka iväg sina nyutexaminerade elever så fick de för tio år sedan den briljanta idén att faktiskt använda sina studenter nu när de hade lärt dem allt de kunde. Så startades LAB i Soho. För de som inte är inom industrin så betyder de facto att jag jobbar på Lab ingenting, men för bartenders och industrifolk gör det världens skillnad. Lab räknas som en av de bästa barerna i England och till och med Europa. Varje dag träffar jag de människor som har mest makt i den här branschen; de bästa av bartenders och bar managers, representanter för alla möjliga spritmärken och destillerare och chefer för produktionen av det som vi gör våra cocktails på. Om jag ser på mitt liv nu i jämförelse med för sex veckor sedan så är det helt annorlunda. Den enda skillnaden mellan servitriserna och bartendrarna på LAB är att bartendrarna faktiskt gör våra cocktails. Vi måste veta precis lika mycket om spritsorter och märken och måste veta exakt hur varenda en av cocktailsen på våran tjugo sidors meny smakar och vad som finns i. Jag som har passion för cocktails och dessutom lite barvana lär mig mer än vad jag kanske måste. Jag har blivit nörd på sprit helt enkelt.

Lite coolt måste jag nog få säga att det är att jag klarar av att tränga mig igenom en totalpackad bar med en bricka full med cocktails högt över huvudet och hålla tre fyra orders á tio cocktails i huvudet samtidigt och ändå ha så himla roligt.

Den är en skön blandning av människor och nationalities. Den andra heltids servitrisen Itzel är från Mexico och är lika gammal som jag. Sen har vi Cindy från Malaysia som designar våra menyer och bara servitrisar på LAB för att det är ett roligt helgjobb. Gill, som slutar om två veckor, och Stuart är från Australien, Davide Italien, Luis är portugis och så James som ende engelsman. Som barbacks har vi ytterligare en italiano - Maurizio och sen Andy som är från Ungern. Vi får in en ny bartender nu när Gill drar till Oz, Victor som är precis lika svennebanan som jag. Vår assistant manager Alistair är en whiskeytokig skotte som har fått mig att upptäcka Ardbeg Uigeadail (min nya favvowhiskey sedan Auchentoshan 3Wood som tyvärr kostar ungefär 500 kronor flarran) och sen så har vi världens bästa Sarah som manager. Hon är tammesjutton min idol.

Sådär. Nu har vi äntligen fått internet i våran fabulous lägenhet så imorron så blir det bildbevis på hur vi lever och har oss här i Clapham Junction. Området runt här är oslagbart, det är som en liten stad i staden. Jag vet att det har varit taskigt med bloggandet med jag tänkte att jag betar av ett område i taget tills att alla är uppdaterade på mitt liv så att jag kan börja blogga som vanligt igen sen. Vi börjar med fjärilarna i magen.

Mitt lilla kärleksliv är just nu alldeles upp och ned. För ungefär två månader sedan träffade jag Martin, även känd som Cheesy. Bartender på B@1 i Battersea, fem minuters knatväg från våran nya lägenhet, och kompis med Jossan och Adam. För första gången så har jag träffat någon som är precis lika muppad i huvudet som jag och jag har kunnat vara mig själv, med alla mina fel och brister (stinkande fötter, Harry Potter mani, barnslig humor, dödliga fisar och tusen saker till), hela vägen. Nog för att jag fortfarande är en liten bebis, men sånt händer inte sådär superofta. Sen att jag lyckades tajma detta lagom till att han skulle åka till Ibiza för att jobba säsongen där det var ju bara ödets nyck och ett bevis för att saker aldrig går min väg. I torsdags åkte han hem till Bolton ( JA, såklart är han från Danny Jones hemstad med sötaste dialekten) och på onsdag åker han till Ibiza. Min vanliga tur såklart. Och såhär söt är han:

 

Jag planerar att ringa kungen och be honom starta kärnvapenkrig.

Imorron: Lägenheten och jobbet! Keep tuned in! PUSS!